Jag äter så jävla mycket. Alltså inte i mängd (jo OK ibland) utan mycket av det jag gör kretsar kring mat. Jag gillar att äta mat. Det finns ju så mycket och det smakar ju så himla gott.

Jag gillar också att laga mat. Inte sådär som min kompis Farbror Blå som ger sig in i månadslånga projekt som går ut på att lufttorka en stor bit fläsk utan mer spontana middagar och kok som tar lite mindre tid än en arbetsdag att göra. Det är också det jag är bäst på.

Jag har funderat över var intresset kommer ifrån men inte kommit fram till nåt vettigt. Min mamma lagar jättegod mat men hemma har vi inte pratat om mat som nåt speciellt egentligen. Jag har bantat och haft olika typer av ätstörningar hela mitt liv och fokuserat mycket på vad maten innehåller för att lära mig vad jag ska undvika för att nå målet, för att bli smal. Jag har överlevt på luncher bestående av en kaffe, med skummad mjölk för mättnadskänslans skull. Jag har samlat points, skippat brödet, pastan, potatisen, riset, nudlarna, ätit grön mat och struntat i att äta helt. Och jag kommer att göra det igen. När jag behöver återfå känslan av att ha kontroll efter att ha tappat kontrollen över nåt annat i mitt liv. Jag har liksom lärt mig att leva med det. Kanske är det just därför, just för att mat varit nåt jag kämpat mot, som gjort att jag kommit på att jag egentligen tycker att det där med mat är ganska roligt.

Nåt annat jag lärt mig att leva med är behovet av ensamluncher och ensammiddagar vid en bardisk på ett av mina bästa ställen. Jag är en typisk stammis och skäms inte ett dugg över att gå tillbaka till ställe flera dagar i rad eller flera gånger samma dag. I skrivande stund sitter jag på Bar Central som ligger på Nytorget i Stockholm och äter en raggmunk med syrad grädde som jag egentligen inte tål. Vad gör man inte liksom? Trevlig helg!