New York: Brooklyn Fare
Efter att ha hängt på låset till bokningen och haft en upptagetton i örat under närmare 20 minuter så fick jag äntligen boka mina två platser. I samband med att vi bekräftar vår bokning två veckor innan besöket får vi också en mindre novell från restaurangen med förhållningsregler där de gör det tydligt att man ska vara i tid, inte vara klädd i flip-flops och att det råder strikt mobil- och anteckningsförbud i matsalen.
Restaurangen
Att det döljer sig en restaurang med tre Michelin-stjärnor bakom de gråa markiserna på 200 Schermerhorn Street känns lite som en överraskning. Brooklyn Fare är en kombinerad matvaruaffär och restaurang i form av Chef’s Table. Som restaurangens namn antyder så är det bokstavligt talat som att kliva in i köket hos kocken och det är långt ifrån den förväntade bilden av en trestjärnig restaurang. Lokalen är liten och helt centrerad kring en stor kvadratisk bardisk där maten lagas på ena sidan, de 18 gästerna sitter efter de andra tre sidorna och hovmästaren står i mitten och serverar maten. De vita dukarna och kandelabrar av silver lyser med sin frånvaro och istället har lokalen inretts med rostfria kyldiskar och hyllor. För att besöka toaletten får man mer eller mindre pasera igenom först garderoben där gästernas jackor hänger och sedan vidare igenom diskrummet.
Maten
En middag på Brooklyn Fare består av 20+ rätter som ska ätas på besökets knappa tre timmar. Det innebär att varje rätt ska klaras av på ungefär 10 minuter. Upplägget för osökt tankarna till scenen från Sällskapsresan där pappan i familjen ska ta alla familjens bilder till liftkortet på samma karta. Skillnaden var dock att det här var allt annat än en stressig upplevelse. Rätterna kommer in i en jämn ström kan nästan liknas vid en trerättersmiddag som flyter ihop på ett mycket elegant sätt.
Under den första akten är det mycket fokus på rå fisk i form av sashimi. Två av rätterna som stack ut var ett ostron tillsammans med ett syltat granny smith-äpple samt rysk kaviar som serverades tillsammans med torskrom. I den andra akten flyttades fokuset till varma rätter, bland annat i form av en halstrad smörfisk med en skiva tryffel och sniglar i ärtkräm. Sista varmrätten och kvällens enda kötträtt var en lammfilé. Middagen avslutades med ett par olika varianter av sorbet, glass och ost.
Sammanfattning
Det är vissa detaljer som går igenom hela middagen. Ärtor återkommer i många av rätterna från den söta ärtsoppan med ett parmesanskum som första rätt till den ärtsorbet med bladguld som en av de sista rätterna. Maten är vackert dekorerad med ätbara blommor som till vissa rätter även bidrar till en örtighet i smaken utöver den estetiska delen för ögat.
För att jämföra med tidigare besök på restauranger med bättre rykte så är Chef´s Table något helt annat. Inredningen är sparsam och enkel och vinmatchningarna är bra men knappast överraskande. Överlag är det egentligen inget som varken är överraskande eller sticker ut bortsett från en sak – maten. Maten står på alla sätt och vis i centrum under kvällen och den behöver ingen extra inramning för att kvällen ska vara komplett. Skillnaden mellan toppar och dalar i upplevelsen är mindre i jämförelse med något av mina tidigare restaurangbesök och hela måltiden består en lång rad utav kulinariska guldkorn. Om man ska tro däcktillvärkaren med den röda boken så ska tre stjärnor innebära att restaurangen är exceptionellt bra och värd en egen resa. Det kan jag kan inte annat än att hålla med om.
Gästbloggare: Karl Adriansson är 29 år och bor i Stockholm. En hobbykock som samlar Michelin-stjärnor tillsammans med kompisen Anders. Karl har ätit på stjärnkrogar i Stockholm, Berlin, Helsingfors och New York. Totalt har det blivit 9 stjärnor hittills.
Bilderna är ärligt lånade av NY Times, NY Daily New och White Spaces.