Först kom #Blogg100, nu är det nya balla att ägna sig åt #Crop100 som går ut på att man ska göra sig av med 100 saker man inte använder under ett år. Det är en sak var tredje dag som man ska ge bort, sälja, återvinna eller kasta. Jag älskar initiativet och hänger på direkt.
Rabarber är ju så gott, och ännu lite godare blandat med ganska mycket kardemumma. Servera slevat i en djup tallrik toppat med lite vispad vaniljsås eller glass. Det gillar jag allra mest.
ca 10 st mellanstora rabarberstänger
ca 10 g smör
1 dl vatten
1 msk kardemumma
2-3 msk socker (efter smak)
100 g smör
1-2 dl vetemjöl
1-2 havregryn
2 msk socker
2 tsk kardemumma
Sätt ugnen på ca 225°c. Börja med att skala rabarbern och dela den i centimeterstora bitar. Smält 10g smör i en kastrull och lägg sen i rabarbern, kardemumma, socker och häll på vattnet. Koka upp, smaka av och låt koka tills rabarbern är mjuk. Lägg sedan rabarberröran i en form.
Blanda smör, mjöl, havregryn, socker och kardemumma i en skål och knåda ihop till en väldigt smulig deg. Tillsätt mer av nån ingrediens om du känner att det behövs. Häll sedan över smuldegen på rabarbern i formen. Ställ formen i ugnen och grädda i ca 20 minuter, eller tills smuldegen fått färg. Sen är det bara att njuta.
Idag är det Mors dag och jag firar min mamma med vedugnsgräddad paj, champagne från André Clouet och 20 ljusrosa rosor. Ljuvligt!
Förrätt, smårätt eller nattmacka. Tanken med plockmat är att det ska vara enkelt och det ska helst inte kosta för mycket, eftersom man ofta gör flera olika vilket innebär att det går åt tid och rätt ibland många olika ingredienser.
Skalade räkor
Vitlöksklyftor i chilimarinad
Baguette eller annat vitt bröd
Bregott eller liknande
Svartpeppar
Sätt på ugnen och låt den bli riktigt varm. Skär brödet och bre bitarna, ta i om du gillar smör, stoppa in dem i ugnen och grilla tills det blir fint gyllenbrunt.
Hacka vitlöksklyftorna och stek dem tillsammans med lite olja från marinaden de kom med. Häll räkorna i stekpannan och låt alltsammans få lite yta. Peppra vitlöken och räkorna lite också. Servera tillsammans med brödet på valfritt sätt.
Det här är riktigt riktigt gott alltså.
Jag är nyss hemkommen från Gran Canaria och Playa del Ingés som kan vara det konstigaste stället jag besökt någonsin. Det känns bara som att allt är på låtsas. Du som varit där förstår nog vad jag menar. Även om det ibland kändes som att även maten va på låtsas så lyckades jag hitta några guldkorn under veckan. En storfavorit är Tango y Tapas.
På bilden syns följande: Cava och manchego, saltkokta patatas med mojo rojo, jalapeños med cheddar, spett med räkor, vit fisk och calamares, chorizitos i vitlök och den superhärliga personalen.
Det här med att ”det är så svårt att laga fisk” som många påstår är fel. Det är inte krångligt och du behöver inte heller trolla så mycket för att det ska smaka gott.
Röding kan vara det godaste jag vet. Och tillsammans med enkla smaker som sparris, potatis, dill och smör är det som bäst. Se bara till att salta noga, inte koka sparrisen för länge och ruska runt dillen med potatisen bara.
200 g röding per portion
Sparris
Potatis
50 g ekologiskt smör per portion
Färsk dill
Salt och vitpeppar
Citron
Det som tar längst tid är att koka potatisen, så börja med den. Jag gillar mjölig potatis men det är ju en smaksak så jag föreslår att du tar den du gillar bäst. Kom ihåg att salta vattnet ordentligt!
Smält smöret försiktigt och låt det sedan stå och svalna. Efter ett tag skiftar smöret sig i två lager och du vill åt det lagret som inte är grumligt. Det gör du genom att sila smöret genom en fin tills du bara har det klara smöret kvar.
Hetta upp en panna och häll i lite oliv- eller rapsolja. Använd gärna en traktörpanna om du har en, annars funkar det också bra med en stekpanna och ett random lock som täcker för. Lägg i fisken med skinnsidan neråt, salta, peppra och pressa lite lite citron på köttsidan och låt pannan vara superhet i nån minut. Sänk sedan värmen till ca hälften (2-4 på en 6-gradig skala), sätt på locket och låt stå i ca 5-6 minuter tills fisken är genomlagad. Passa dig för att låta den stå för länge så att den blir torr.
Koka upp vatten till sparrisen. Kom ihåg att salta! Skär av det fula nedersta på sparrisen (nej, du behöver inte knipsa köpesparris för det är redan gjort. Fråga Paul Svensson om du inte tror mig). Sänk värmen på plattan så att vattnet bara småkokar, lägg i sparrisen och låt den koka i 2 minuter. Om du vill kan du med fördel kasta i sparrisen i en stek- eller grillpanna istället för att koka del. Det är gott det!
Innan servering kastas du i en klick smör i potatiskastrullen tillsammans med lite dill och flingsalt. Sätt på locket och ruska om så att allt blandas gott. Lägg upp potatis, fisk och sparris på tallrikar och häll upp smöret i en kanna så att var loch en kan ta så mycket de vill själva.
Se, inge svårt!
Så var det dags för sista inlägget i med New York-serien med gästbloggare Karl Adriansson. Som vanligt är det fokus på gott, men denna gång är det främst dryckerna som står i centrum.
Bakom Stone Street Coffee Company gömmer sig speakeasybaren Bathtub Gin, en bar som tagit vara på att gin var den dominerande drycken under förbudstiden mellan 1920-1933 i USA. Baren är trevlig och har bra cocktails även om speakeasy-känslan är begränsad med både dörrvakt och garderob. Ett tips är att de till att ha lite kontanter med för dricks till den bemannade toaletten.
Ryktet säger att ställets kaffe i dess yttre del ska vara riktigt bra.
När vi frågade personalen på Brooklyn Fare var vi bäst går vidare efter deras trestjärniga middag för att ta en cocktail fick vi tipset om 191 Chrystie Street och ECC. De franska vibbarna möter oss när vi kommer in genom den diskreta entren och inredningen består mest av textil och stormönstrade tapeter. DJ:en har ett piano som disk för skivspelaren och volymen är lagom avvägd så att det går att föra en konversation.
För att hitta Please Don’t Tell ska du ta sikta på Crif dogs. Efter trappan tar du vänster, går in i telefonkiosken, lyfter luren, slår nian och väntar tills väggen öppnar sig. Innanför telefonkiosken finns baren. Drinklistan är lång och jag får tipset att prova en Benton’s Old-Fashioned vilket är en Old Fashioned som är smaksatt med bacon. Mycket konstigt men förvånansvärt gott.
Kön brukar vara lång för att komma in, om du har ett amerikanskt mobilnummer (tips: skaffa kontantkort med flat rate på data-trafik för $3 per dag) så slår de en signal när det är dags att infinna sig. Ett annat sätt att spendera tiden du väntar är på Crif dogs som har riktigt bra korv och arkadspel.
Jag hade ändå tur med vädret och solen tittade fram en hel del. Rosésuget slog då in och när jag var i närheten av korsningen 5:e avenyn och 27:e gatan så jag passade på att besöka 230 Fith. Utsikten är magnifik! Tyvärr grusades upplevelsen av krångliga regler kring vart det var OK att sitta beroende på vad man hade beställt och av vem. De höga växtmurarna skyddade effektivt från stadens brus men förtog även utsikten så fort man satte sig ner. Ett besök jag klart hade kunnat vara utan.
I jakten på en bra New York-by-night-vy gick vi till The Standard och dess nattklubb Le Bain som ligger över High Line i Meatpacking District. Vi kom dit runt midnatt och då var musiken är hög och dansgolvet ställets huvudattraktion. En trappa upp finns en öppen bar med fantastisk utsikt över New York-natten, precis det vi var ute efter.
Gästbloggare: Karl Adriansson är 29 år och bor i Stockholm. En hobbykock som samlar Michelin-stjärnor tillsammans med kompisen Anders. Karl har ätit på stjärnkrogar i Stockholm, Berlin, Helsingfors och New York. Totalt har det blivit 9 stjärnor hittills.
Jag måste ändå säga att jag hade rätt höga förväntningar på Calexico’s sen jag hörde om restaurangen första gången. Jag är relativt nyinflyttad i Hornstull och hoppades på ett bra stammiskök riktigt när. Förra restaurangen, när det var Strand, var ingen höjdare. Det skulle vara burgaren då isåfall och våfflorna på brunchen, men inte så mycket mer än så.
Tyvärr måste jag säga: Men. Det är inte jätteroligt.
Än. Och jag säger än för att jag tycker att de har bra förutsättningar. Vanan att ta beställningar från en meny de kan saknas både i restaurangen och i baren. Långkoken måste kryddas mer, salsorna bör vara betydligt starkare (gräddfilen måste ju få fylla sitt syfte också) och maten ska serveras varm. I baren är de skickligare på att kasta glas och snurra flaskor än att ta hand om gästerna och servera alla i sällskapen samtidigt.
Bilderna på Debasers sajt visar inte riktigt verkligheten. Men jag tror att det kan se ut så snart. Ger dem ett par månader.
Vi rörde oss mot Brooklyn och närmare bestämt Williamsburg för ett besök på svenskrestaurangen Aska som ligger snett över gatan från Brooklyn Breweries och drivs av kocken Fredrik Berselius. En fredagkväll vid 19-tiden börjar folk röra sig till barerna och restaurangerna och i detta område ser ut att locka fler gäng från reklambyråsvängen än bankkvarteren.
Aska ligger i ett gammalt garage och ytan delas med en konstutställning. Matsalen ligger längst in i lokalen och även om den ligger avskilt så tränger musiken och sorlet från baren igenom såpass att det är svårt att prata under middags utan att luta sig fram och höja rösten.
Fredagar och lördagar serveras en tiorätters meny och vi får först en canapé med smak av äpple som aptitretare därefter kommer rätter in i form av en räka där köttet serveras rått och räkans huvud är friterat. Till kom en sallad med rivna rotsaker tillsammans och dressing. Tyvärr är upplevelsen för ögat större än smaken. Ett par ytterligare förrätter serveras utan att lämna några större intryck.
Det skandinaviska temat går igenom både inredning och matlagning och ”enkelt och tydligt” genomsyrar besöket när det gäller både maten och servicen. Alla rätter serveras på lergods och brödet från en djuptallrik med en smörklick efter tallrikens ena kant vilket passar bra in i stilen. Dryckerna till maten består utöver vin även av öl och snaps och går snyggt ihop med det skandinaviska. Både mat och dryck presenteras relativt kortfattat vilket också det knyter bra ihop med den övergripande stilen.
Mellan att rätterna serveras går det ganska lång tid och vi blir stundvis sittande med både tomma vin och vattenglas. Efter en start på maten som passerade utan att lämna något större intryck kommer det ett par riktiga guldkorn på bordet. Exempelvis pilgrimsmussla i sitt eget skal samt blodpudding med fläsk, äpple och en Ålborg. Därefter får vi fasan för att sedan gå över till grisnacke och spenatblad samt en hängmörad biff med buljong som är kokt på den yttre delen av köttet. Mycket bra!
Till dessert får vi sorbet med grönkål och dill, smaker som vi inte är förväntade oss i dessert men som fungerar riktigt bra. Allt knyts ihop till sist med en hög koppling till Sverige i form av en glass på messmör med bär och nötter.
I samband med bokningen uppger vi de allergier som finns i sällskapet. Trots extra kontrollfrågor under middagen är det två rätter som åker tillbaka ut i köket som uppenbart inte fungerar tillsammans med allergierna. Det är något mycket anmärkningsvärt och direkt farligt om gästen inte är på sin vakt.
Kvällen var smakmässigt en berg och dalbana med flera fina toppar men också dalar vilka är de som tyvärr lämnar störst intryck. Ambitionerna räcker inte hela vägen. Jag hoppas att vi besökte restaurangen när köket hade en dålig dag för till de $110 per person så ligger Aska långt ner på listan över restaurangupplevelse per krona. Nästa gång siktar jag in mig på ett par drinkar i baren snarare än ett besök i matsalen.
Gästbloggare: Karl Adriansson är 29 år och bor i Stockholm. En hobbykock som samlar Michelin-stjärnor tillsammans med kompisen Anders. Karl har ätit på stjärnkrogar i Stockholm, Berlin, Helsingfors och New York. Totalt har det blivit 9 stjärnor hittills.
Tant Gott har haft semester och därför har det varit väldigt tyst. Snart kommer en liten rapport från denna svenskarnas favoritö i Atlanten men fram tills dess fortsätter vi drömma oss bort till New York med gästbloggare Karl Adriansson.
En samling restauranger och barer väl värda ett besök when in New York.
På Den lilla ugglan är maten rustik och vällagad. Stället är litet utan att kännas trångt och servicen är bra utan att bli pretentiöst. Menyn består av ett antal kött och fiskrätter som kompletteras med tillbehör i form av grönsaker och potatis och rätterna är enkla att dela i sällskapet. Väl värt ett besök!
När hemlängtan till Europa gör sig påmind tar du dig med fördel till den brittiska gastropuben The Spotted Pig. Utanför entrén hänger en skylt i form av en prickig gris och på pubens två våningar går kopplingen till England igenom inredningen och stämningen.
Använd armbågarna för att få en plats i baren på övervåningen, där serveras det ostron och andra lite enklare snacks. Räkna med en väntetid på åtminstone en timme för ett bord men det är det värt! Kunnig personal men en genomgående ”det löser vi”-attityd när det gäller allt från allergier och vegan-önskemål till när någon extra ansluter till sällskapet. Missa inte deras Shoestring pommes fritesen med friterad rosmarin som är fantastiskt goda.
I West Village bland butiker med kläder från olika europeiska modehus ligger restaurangen August med en europainspirerad meny. I restaurangen finns en stor vededlad ugn som en stor del av maten lagas i. När vi passerar igenom restaurangen så kommer vi ut i den inglasade innergården där det känns som att man sitter i ett växthus.
New Yorks hipsters återfinns i Brooklyn och då kanske framförallt i Williamsburg. I stadsdelens hjärta ligger The Station och på deras brunch serveras väl tilltagna portioner av fast food som är väldigt vällagad. En portion pannkakor delas bäst på två om inte paltkoma är målet.
Om du är i kvarteren så passa på att svänga förbi Toby’s Estate som ligger i närheten för en kopp kaffe som är bryggd med omsorg. OBS! Kom ihåg att ta med kontanter, vid mina två besök var det ”cash only day” på grund av krånglande wi-fi.
Vi gled in på Dudley’s på en öl främst för att passa på att låna toaletten. Stället visade sig dock vara så pass trevligt att vi efter den första ölen bestämde oss för att äta söndagslunch där. Rätterna är små, prisvärda och vällagade. Brunchmenyn består till stor del mackor och hamburgare precis som det ska vara. Under tiden som vi satt i bardisken var det flera stycken som kom förbi och hämtade med sig mat genom luckan som finns ut mot gatan. Klart trevligt!
Bra men inte extra ordinärt. Förrätter bättre än varmrätter, picklade senapsfrön till lax en succé. Köttbullarna kan ni skippa, de äts med fördel på Pelikan i Stockholm istället. Aptitretaren med grön ärtsoppa med rökta gröna ärtor var bra. Amerikansk service men med en svensk touch, ”skål” när vinet är serverat och ”tack så mycket” när notan var betald. Kul utan att bli för mycket.
Gästbloggare: Karl Adriansson är 29 år och bor i Stockholm. En hobbykock som samlar Michelin-stjärnor tillsammans med kompisen Anders. Karl har ätit på stjärnkrogar i Stockholm, Berlin, Helsingfors och New York. Totalt har det blivit 9 stjärnor hittills.